Jaha, då har jag stämplat ut från anza för sista gången. Känns både bra och dåligt. Jag har ju liksom spenderat en hel del av min tid där de sista åren. Med helt underbara människor som fått mig att växa som person. Jag är inte alls samma person som först började på Anza för snart två år sen. Säkert på gott och ont, men allra mest på gott. Det är det här som känns så sjukt, jag ska inte längre gå dit varje dag, inte sitta och fika ihop vid nio, inte äta lunch och sen spela kort, inte säga saker som helt misstolkas, enbart för att det är kul att misstolka. Att säga hejdå till alla var helt klart det jobbigaste. Varför är avsked och avslut alltid det jobbigaste för? Även om vi kommer träffas så blir det ju ändå inte samma sak. Vi har ju träffats typ varje dag i snart två år. Det blir ju som en andra familj. Jag kommer att sakna alla men samtidigt var det nog ödet som sa att nu är det dags att gå vidre.

Och jag hade ändå inte tänkt att stanna på anza hela livet, det var visst dags att avsluta anza-kapitlet i livet nu. Lite tidigare än vad jag tänkt, men det finns säkert en orsak till det. Nu ska jag njuta av julen och ledigheten. Sen nästa år (det är snart...) ska jag ta nya tag. Försöka komma på vad jag vill plugga, för jag känner att det är dags att studera vidare. Jag har verkligen saknat att plugga. Så bara komma på vad nu.

Ni vet att jag älskar er allihopa va? Tack för ett par helt underbara år! Vi ses, det lovar jag!