Och man visste allt. Vad enkelt det skulle vara. Nu känns det som att man inte vet något alls. Och det gör mig galen. Jag vill ju veta, inte behöva gå och fundera, sitta och tänka och vrida och vända på allt. Jag blir tokig. Det är mycket jag skulle vilja veta, uppleva och få se, men så lite som man faktiskt vet, upplevt och sett. Och fortfarande snurrar allt på för fort så det känns som man aldrig kommer klara av att få veta, uppleva och se det man faktiskt vill.
Men jag vill, jag vill verkligen. Frågan är bara hur??? Jag har grymt svårt att släppa taget, att bara låta saker hända. Jag vill planera... Pedant som jag är, jag kan inte hjälpa det. Måste släppa lite på det egentligen, men shit vad svårt det är. Jag tror att jag gömmer mig, eller tror? jag vet ju det men ändå har jag svårt att släppa taget. Att kasta mig handlöst och hoppas att någon faktiskt fångar mig innan jag slår hårt i marken. (Nu skulle jag kunna börja analysera här, vem fångar mig? eller är det någon som gör det? eller kommer jag slå i marken hårt?) - se där det är inte bara det att jag planerar allt, jag lyckas analysera allt också och komma fram till vad som skulle kunna hända. Men vad är det som säger att mitt svar är det som skulle varit rätt i slutänden???

Jag vet jag måste våga. Men frågan är hur. Jag tror ju att jag trivs så här men jag känner mer och mer att jag fastnat i en ond elak cirkel som måste brytas... Men hur som sagt. Jag vet ju hur, jag måste våga, men då kan man bli sårad....